paracas_om

Om föremålen

Världskulturmuseerna i Göteborg förvaltar en samling textilier kallad Göteborgssamlingen som hittades i början av 1900-talet på Paracashalvön i Peru. Textilierna är ca 2000 år gamla och kommer från gravar. I gravarna låg textilierna kring mumifierade människor. De avlidna hade placerats i sittande ställning och därpå svepts in i flera lager vackra textilier och formade på detta sätt ett gravbylte. Merparten av textilierna i gravbyltena utgjordes av vävda och broderade dräkter.

PARACASTEXTILIERNA I EN INTERNATIONELL KUNSKAPSPROCESS

Datering med C14-metoden har visat att de äldsta textilierna i samlingen är 2500 år gamla. De användes som svepning av döda, som sittande i korgar omsveptes av ytterligare lager av textil och placerades i gravkammare. Ett sådant gravbylte kunde innehålla upp till 40 broderade textilier varvat i lager av omönstrad väv. Och eftersom gravbyltena sänktes ner i torr, kall och salt ökensand, skyddade från syre och ljus, var textilierna i mycket gott skick när de grävdes upp för cirka 100 år sedan. Trots att det gått många år sedan forskare började kartlägga Paracaskulturen utifrån fynden så vet man fortfarande väldigt litet om hur människorna levde och hur deras samhälle såg ut. Däremot har man kunnat visa att Paracaskulturens utbredning var större än själva den halvö där gravarna har hittats och att den var en del av den s k Andinska kultur, som en gång fanns längs hela Stillahavskusten. Initiativet till en första internationell konferens för Paracasrelaterade frågor togs år 2001 av Statens museer för världskultur i syftet att etablera långsiktigt samarbete och kunskapsutbyte med världens ledande expertis. Flera sådana initiativ behövs för att samla kunskaperna och säkra samlingens fysiska överlevnad. I ett systematiskt samarbete mellan experter och kulturarvsinstitutioner kan förlorad information återskapas och ny insikter förvärvas som låter textilierna fortsätta berätta genom sin fantastiska bildvärld.

HUR OCH VEM TILLVERKADE TEXTILIERNA?

De som tillverkade textilierna i Paracaskulturen utvecklade hantverket till en mycket sofistikerad konst. Man behärskade de flesta vävtekniker som är kända idag och var mästare på att spinna tunn tråd. Vi vet inte hur textilproduktionen delades upp mellan människorna i Paracas men det är uppenbart att de var specialiserade hantverkare. Textilierna tillverkades av bomull och av ull från lamadjuren alpacka och vikunja. Bottentyget vävdes vanligen av bomull som sedan broderades med tunn tråd av ull. Det tog lång tid att tillverka textilierna till ett stort gravbylte. De största gravbyltena som hittats är 1,5 meter höga 1,5 meter breda och består av runt 40 textilier som uppskattningsvis tog 10 000 timmar att tillverka. Textilproduktionen krävde därför många människors samarbete, från dem som odlade bomull och skötte alpackorna, till dem som färgade, spann och vävde och dem som broderade. Paracastextilierna har fantastiska färger som ännu efter 2000 år är välbevarade. Ullen från alpackan och vikunjan har en naturlig färgskala som inkluderar grått, vitt, beige, brunt och svart. Bomullen finns naturligt i flera nyanser. Förutom bomullens och lamadjurets naturliga kulörer, färgade man också garnet. Man hade stora kunskaper i färgning.

DRÄKTDELAR

En gemensam och stark tradition för kulturerna i Anderna är att de begravde sina anhöriga omsvepta i flera lager textil. Merparten av textilierna i gravbyltena utgjordes av vävda och broderade dräktdelar som tex. poncho, mantel, tunika, ländkläde och olika huvudklädnader. Man vet inte säkert om alla dräkter som begravts varit använda. Den ursprungliga betydelsen textilierna hade är ett mysterium för oss idag. Ett exempel är bårderna runt dräkterna. Bårder dekorerar vanligtvis alla kanter runt en textil som ett vackert avslut. På paracastextilierna går bårderna aldrig hela vägen runt. Av någon anledning lämnade man alltid större eller mindre öppningar i bårderna.